2013-09-19

vi höll tillbaka våra tårar och vi bländade varandra, vi såg ett skimmer över städerna ett skimmer i en öppen hand


Jag åker hem i helgen. Till mitt Lund, till min totala trygghet i form av mamma och pappa. Igår grät jag, för första gången sen jag kom hit. Mest av trötthet och fullproppadhet av intryck. Av att umgås med så många jag inte känner, forma ett nytt liv på något vis. Ett sådant där stundetliv.

Så många dagar de varit ändå. Att bara en kedja av sekunder har tagit mig från till nu. Från att bli lämnad av familjen, första dagen i skolan, genom nollningskvällar och nätter, promenader i mitt skogsområde, simtag i klorvattnet på Lundybadet, åka bussen över Götaälvbron och varje gång känna hugg i hjärtat över att det är min stad nu och att den är så fruktansvärt vacker. Till idag en dag då det varit frid blandat med bubbellycka i kroppen. Känslan av hur mycket jag börjar tycka om min klasskompisar på riktigt. Glädjen över att jag och Elin bor i samma stad och kan ta en vanlig fika en torsdagseftermiddag och gå runt på stan och fynda vinterjackor på Weekday. Jag hittade en perfekt mjuk roströd som kostat tusen men bara tvåhundrafemtio nu. Och så studsa hem från bussen med vita platåtygskor och musik i öronen. 

2 kommentarer: