November. Varför ska det vara så svårt att andas då, att känna sig glad över livet? Allt är ju egentligen bra, förutom det eviga mörkret och kylan. Men så är det väl också just det som påverkar mig så mycket mer än det borde få. Som får mig att känna ett tryck över bröstet av längtan hem till familj och trygghet och längtan bort till äventyr och kickar. Får allergiska reaktioner av minsta dos vardag.
Enkla saker kan sen få ångesten att rinna av lika fort som den kom.
Som i torsdags när jag fikade Elma och Amanda på ett varmt café för att sedan gå på klädbytarafton.
Eller som i lördags när jag och Elin var på second hand och julmarknad under dagen och sen åt paj och pratade i soffan hemma hos Rebecka.
Fikamys och kompis-mys är mysigt! :)
SvaraRaderahttp://finlandsgullet.wordpress.com/