takfrukost

Såhär ser en typiskt frukost ut för mig och Stina. Bröd köpa av snälla tanten nere på gatan med mosad avokado på, gröt med banan och mjölk som smakar grädde och kylskåpskallt vatten i de fula glasen med lemon-tryck. Ganska ofta tar vi upp allt på taket och sitter sömniga på den skrovliga underlaget i morgonsolljuset. 

och du lärde mig att fullständigt försvinna, in i dina tankar, i ditt huvud står jag fri

Vi har vart ute på landet idag och hälsat på en tolvårig handikappad tjej bland getter, höns och jord. Mamman har lämnat henne och flyttat upp i bergen så hon bor med sin mormor på näst understa bilden, som alltid ger oss två fulla påsar frukt och är så cool i sin döskalleklänning.

Anita, som tjejen heter, har slutat gå i skolan för flera år sedan eftersom hon har problem med hjärtat och sitter hemma utan att kunna läsa eller skriva. På frågan vad hon bukar göra svarar hon nada, alltså inget.

Liv kan vara så olika.

Det kan vara att sitta på en madrass i ett dammigt hus hela dagarna, att ha en egen get i familjens getsamling och att aldrig ha sett havet.

Det kan vara att komma från ett av jordens kallaste, mest uppstyrda länder. Att kunna studera vad man vill och få betalt för det, tala tre språk och ha besökt alla världsdelar utom en. 

med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting, medan natten fäller blå, kalla skuggor här omkring

Bilder och en video som Stina redigerat, från vår helg. Vi har varit på turné bland kyrkans utposter igen och bland annat fått äta jordgubbar, se havet, bada fötterna i en flod, vara med på ett bröllop, undervisa på spanska på en ungdomsgrupp och krama barn med och utan supersöt rufslugg.

Ikväll skulle vi egentligen på bönegrupp men det var tydligen inställd eftersom alla pastorerna är på konsert. Så vi ska upp och lägga oss en stund på taket istället. Förhoppningsvis är det stjärnhimmel. 

två steg från paradise

Yes, här har ni en liten video från hur det kan se ut när vi är med på barnmöte i någon av kyrkans utposter. Titta och njut!

jag behöver din röst

Vi har i två veckor jobbat på förskolan Wawa Wasi. Barnen där är precis lika frustrerande och underbara som barn brukar. Lyssnar inte alls ena sekunden, men tittar nästa sekund djupt in i mina gröna ögon med sina bruna så jag inte kan vara arg något mer. Och när alla sover efter lunch, utslagna på sängarna inne i drömvärldar, då är de helt enkelt det finaste som finns.

Tjejen på sista bilden är dock inte från Wawa Wasi utan heter Perlita och kommer till handikappcentret några gånger i veckan för att få terapi. Hon älskar att sjunga med oss när vi är där och vill aldrig sluta.

I fredags och lördags har Stina varit sjuk igen. Feber och halsont och sånt, för sista gången den här resan minsann. Jag åkte med två kvinnor från församlingen till kyrkans utpost i Cruz Verde. Satt i en skakig mototaxi omgiven av mangoträd, vita fåglar, vatten, bergssiluetter och tänkte här, det är här man lär sig spanska. På gropiga vägar när man försöker förklara hur man sprang efter en rånare och att ens pappa lärt sig spela banjo själv. När det blir på riktigt, blir vardag och inte lektionen innan lunch på Heleneholms Gymnasium. 

Igår var vi lediga, vår första lediga måndag sedan vi bestämt att det är vår sabbat. Så som det står om i Bibeln, en dag för vila. Vi har även bestämt att det är en dag av internetförbud. Jag mår så bra av att slippa internet. Hinner saker som är viktigare, känner mig fri. Ändå sitter jag här idag igen vid datorn. Försöker hitta en bra inställning till det, att kunna ta vara på det positiva internet ger, men ändå inte låta det äta upp min tid och självbild. Inte det lättaste, men på något sätt måste det gå.

(Bild 3-6,13-14 är Stinas)

Dina händer är fulla av blommor

I helgen har det varit mors dag här i Peru. Har aldrig förut varit med om att det firas så mycket. I veckan har vi gjort morsdag-presenter både på handikappcentret och förskolan och lördagens kvällsgudstjänst handlade nästan mer om mammor än om Gud. Igår var vi dessutom bjuda på morsdags-fest hos familjen Prados som vi brukar lunch hos, förutom de här veckorna när vi äter på förskolan. Vi blev bjudna på anka med ris och läsk i så stora flaskor att man måste använda två händer för att hälla upp.

På bild sex ser ni abuelan (mormodern/farmodern) Delfinia som bara är så härlig. Kindpussar oss och säger Gud välsigne er varje gång jag och Stina kommer. Annars sitter hon mest och myser och skryter om sina barn, barnbarn och Peru. Ja för alla som kommer till Peru tycker minsann att det är muy bonita (mycket vackert).

Just nu är jag trött och svettig för Stina har just duschat och fryser för mycket för att ha fläkten på. Vi har jobbat på förskolan idag bland alla små fötter och händer. När vi slutade gick vi över till handikappcentret för att göra mer morsdag-pyssel som ska delas ut i en av kyrkans utposter till helgen. Inte är det slut på firandet än inte! Sen orkade vi inte laga mat utan köpte nygjorda, varma pommes på en restaurang runt hörnet och åt i mörkret tå taket med avokado blandat med majonnäs till. Godaste på länge.

Rånarmorgon i Chulucanas

I morse blev jag rånad och min värld bytte perspektiv.

Jag och Stina gick vår vanliga väg mot dagiset, med raska steg djupt inne i något samtal. Plötsligt känner jag att någon håller i min väska, och rycker till. Det där klassiska väskrycket som oskyldiga tanter är med om. Jag blir chockad, arg, vänder mig om och säger till Stina han tog min väska!, och innan hon hinner märka vad som hänt springer jag efter honom. Gröna nike-skor mot Chulucanas-sand.

Det är morgon, det är ljust, det är folk omkring, han ser ganska liten och smal ut och jag tänker inte på att jag borde vara rädd. Jag vill skrika släpp min väska! men det är svårt att hitta ord och böja verb på främmande språk när man springer efter rånare i Chulucanas-sand.

Jag ber en man längs vägen om hjälp. Han säger något jag inte hör men verkar inte vilja hjälpa till, ingen gör minsta ansats till det. Och kanske är det det som är det läskigaste. Att man tror att man är trygg när det är ljust och finns folk, men så händer detta psykologiska fenomen som ibland kan få en att tappa tron på mänskligheten: alla står som paralyserade.

Jag hinner tänka mycket under vår korta springtur. Tänker igenom vad jag har i väskan: Börsen med våra soles, cirka 600 i svenska kronor eftersom vi nyss tagit ut nya. Nycklarna till vårt hus, min gamla Sony Eriksson som jag bara använder på resor. Spanskalexikon, penna. Jag inser att det inte är värt det. Och vad hjälper det att springa och springa om ingen tänker hjälpa mig?

När han svänger höger svänger jag vänster, upp mot Stina, som är så mycket mer chockad än jag. Har tänkt på misshandel och våldtäkt och sådant, som knappt flugit genom mitt huvud. Vi står med armarna om varandra, hon gråter, jag säger förlåt, förlåt att jag sprang när en man på motorcykel kör upp bredvid. Undrar vad som hänt, ringer polisen.

Så får vi åka polisbil en stund, vi och Chulucanas-poliserna. Men hittar honom inte, såklart. Skulle kännas oväntat om han bara satt där på en sten med väskan i famnen. Vi åker till polisstationen och jag får med flaxande armar och begränsade språkkunskaper försöka förklara hur han såg ut och vad som hänt.

Sen åker vi hem. Då kommer tårarna. Jag som nästan blivit rädd för mig själv, vem är jag som springer efter våldsmän och åker polisbil utan att det rör mig, liksom.

Allt gick ju bra i alla fall. Vi har fått ett nytt lås på huset och pengar är ju bara pengar. Det som betyder något är människor, och de har jag kvar.

Men jag har lärt mig mycket, att det kan hända mig, att jag måste vara försiktig. Inte rädd, men försiktig. Att det finns elakhet, men också väldigt mycket godhet. Poliser som säger men stackars er, så har ni lämnat er familj och åkt hit för att hjälpa vårt folk, de fattar helt enkelt inte, de tänker inte. Män på motorcyklar som stannar när de ser ledsna flickor på vägen. Vår handledare Mayra och hennes pojkvän Abraham som kommer förbi med chokladkaka bara för att kolla att allt är okej.

De berättade förresten att polisen visste vem han var, någon känd brottsling som rymt från fängelset! Och det som hänt hade tydligen blivit uppläst på radion hela dagen. Så nu är vi väl ännu mer kända i staden än vi redan var, plus kompisar med polisen.

varje gång du möter min blick hör jag ditt hjärta ge mig blod

Bildbomb från senaste tidens händelser. Innehållande bland annat samling med barnen ute på landet, grannbarnen utanför huset och besök i en av kyrkans utposter.

Nu sitter jag i mörker på rummet. Stina andas tungt bredvid och över väggen hörs grannarnas ständiga TV-tittande. Idag har varit en bra dag. Vi har jobbat första dagen på ett dagis som vi ska vara på i två veckor. Där kallar förskollärarna barnen för mi amor,  mi vida, mi hijo och mi hija (min kärlek, mitt liv, min son min dotter) och jag får utöka mitt spanska-vokabulär med fraser som Öppna munnen! Sätt dig! Lyssna! som väl inte används lika flitigt någon annan stans.

Ikväll har vi suttit ute på plaststolar på en liten restaurang med vår handledare Mayra och ätit friterade bröd med ost. Lyssnat på när hon med tårade ögon berättar om kärleken till barnen på handikappcentret RBC. Det är så imponerade hur hon lägger ner allt för dem, så mycket mer än någon ber henne.

(Bild 2-8 är Stinas)