you might be a little bit bruised

Förra torsdags var jag ledig. Eftersom jag skulle hämta upp min kära kånken som fått dragkedjan bytt åkte jag in till Malmö. Åkte förbi de busshållplatser jag passerat dag efter dag under mina gymnasieår. Och det kändes bara så längesen jag var Marlene med den prickiga väskan full med danskläder på väg till skolan lyssnandes på Lars Winnerbäck och annat jag inte minns på en liten rosa mp3spelare utan skärm. 

Efter att ha återfått väskan beställde jag sushi och satte på en uteservering vid en bakgata. Lyssnade på podcast, skrev dagbok, hämtade mer efter-maten-kaffe. Sen gick jag runt i stan, hittade nya kvarter med småbutiker och hus överväxta med murgröna. Ibland får jag ångest och känner mig instängd av att vara ensam på stan, ibland och i små doser är det det bästa, hemligaste jag vet. 

När klockan slagit halv fem mötte jag upp Emelie i Lund. Vi åt först falafel under ett träd i Botaniska och avslutade med lattar på gamla klassiska Espresso House. Jag drack min favorit med vaniljsmak. 

Den här torsdagen har jag jobbat, men bara till 12. När jag cyklade hem på mammas blå monark med så låg sadel att jag måste stå på tramporna när det är brantare än inte brant alls, lyssnade jag på Athena Farrokhzads sommarprat. Efter det har jag funderat över hur man ska få in spännvidden mellan rasimsmen, kvinnorförtrycket i denna värld och att jag borde klippa naglarna, vad alla andra gör på sociala medier, om jag får äta upp mammas och pappas valnötsglass. Förstår ni? Hur det stora och lilla kan få rymmas. Hur kan jag leva äkta på något vis, vem och vad ska få min energi och tid. Varje dag ber jag Jesus, Jesus, hjälp mig att leva, hjälp mig hur jag ska leva.