Alltså, nu är det ett helt år sedan som det var åka-till-Indien-dagen. Då visste jag inte hur henna luktar eller hur tunn luften känns och hur nära solen verkar vara på 2000-meters höjd. Inte hur dal smakar, vad "hasham ham apne ketome gomthehe" betyder, eller så värst mycket om Lisa, Elin och Pontus heller.
Det känns längesen jag satt där på asfalten utanför Landvetter Flygplats och läste lyckan är en sällsam fågel lutad mot min backpacker-väska, väntandes på mina rese-kompisar. Med nyklippt hår, kortare än jag någonsin haft, och bubbel i magen.
Så mycket har hänt sedan dess. Nästan allt. Alla tre Indien-månaderna som har etsat sig fast i mig mer än någonting annat. En resa-runt-jobba-på-Erikshjälpen-sommar. En tänka-efter-jobba-på-förskola-höst. Och så kom jag på vad jag vill göra framöver. Åka till Peru med Stina och sen bli logoped, helst i Göteborg. Bara det liksom.
För tillfället kämpar jag den årliga januari/februari-kampen. Försöker hålla mig levande trots bitande iskyla, gråhet och vardag. Orkar inget mer än jag måste. Som att springa och jaga barnen på gården. Hur orkade jag det i höstas? Springa liksom. Känns som en omöjlighet.
Har suttit i flera timmar framför brasan invirad i filtar och sakta tinat. Äntligen känner jag mig varm, på gränsen till för varm till och med. Är väl ett bra läge att sova nu, antar jag.
godnatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar