Chulucanas

Vi är här nu, i Chulucanas. Och att vi var i USA för bara några dagar sedan känns så väldigt långt borta. För en vecka och en dag sedan var vi i Stockholm. Världens längsta vecka. På ett bra sätt, men hade all tid gått i den här hastigheten hade väl livet aldrig tagit slut.

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan med spanskan. Jag förstår det mesta, men har svårare att prata själv. Ler mest och säger "ah, sí" och klämmer ibland fram en styltig mening med tvivelaktig grammatik. Men ändå, det funkar, jag lär mig mer för varje dag. Känner plötsligt en längtan att öva på de där verbformerna jag alltid hatat, för att kunna uttrycka mig. 

Varken jag eller Stina har tagit en enda Peru-bild än faktiskt. Men Stina har skrivit en fantastisk text på sin blogg som ni kan läsa. Idag ska vi vara på en förskola och sen åka ut på landet och hälsa på hos familjer med handikappade barn. Kanske fotar jag lite då. 

Ta hand om er.