jag tänkte säga jag har aldrig träffat någon som är som du, men jag sa att jag ska hem och att vägen tar slut här

Bilder från Slättadamm igen. Vi har pratat länge om att ha picknick där jag och mina tvillingar och äntligen blev det av. Äpplemuffins och te blir ju bara så mycket godare på hög höjd.

Helgen har varit hektisk och rolig. Var på bokmässan och konsert i lördags och på gudstjänst och Liseberg i söndags.

Annars pumpar tusen tankar och känslor i mig som det brukar när man lever, och nu ska jag nog spela lite gitarr. 

tid som går

Jag har pluggat för mycket nu. Skulle sova klockan elva lovade jag mig men snart är klockan halv tolv. Jag kan ju det nu. Man kan det när man tycker att ett märke i asfalten ser ut som en kromoson och öppningen i cykellåset som ligg. vocalis när man parkerar cykeln vid Slättadamm. Jag var där innan, lät den höstklara luften skära av friskhet i mitt inre. Hade med kameran och kände kreativiteten komma med sin befriande lekfullhet. Snart satt jag på huk, stod på tå, spanade efter färger och kontraster och ljus och vinklar och alla hjärnhinnor och nervbanor var borta.

Jag har haft fina dagar hemma förresten. Sandby kändes mindre än någonsin, och så oupplyst. Jag vet om större platser nu ville jag säga till min äng och min säng och mina nedgångna vägar. Mamma och pappa visade sina bästa sidor och kramades och skrattades och köpte godis och färska fikon och lagade musslor med vitlöksbröd. Jag pluggade på Universitetsbiblioteket som ser ut som Hogwarts ungefär, pratade med Louise i min soffa med regnsmatter utanför och lyssnade på min favoritkör B12 under lördagens kulturnatt.

Winnerbäck har släppt en ny skiva som jag köpte innan jag skulle ta bussen tillbaka till Göteborg. Sen lyssnade jag på den två gånger i rad. Nu slingrar sig hans ord runt min vardag, lite mer outforskade än alla de jag nött så väl.

Imorgon har jag min första tenta och jag hoppas det går bra. 

vi höll tillbaka våra tårar och vi bländade varandra, vi såg ett skimmer över städerna ett skimmer i en öppen hand

Jag åker hem i helgen. Till mitt Lund, till min totala trygghet i form av mamma och pappa. Igår grät jag, för första gången sen jag kom hit. Mest av trötthet och fullproppadhet av intryck. Av att umgås med så många jag inte känner, forma ett nytt liv på något vis. Ett sådant där stundetliv.

Så många dagar de varit ändå. Att bara en kedja av sekunder har tagit mig från då till nu. Från att bli lämnad av familjen, första dagen i skolan, genom nollningskvällar och nätter, promenader i mitt skogsområde, simtag i klorvattnet på Lundybadet, åka bussen över Götaälvbron och varje gång känna hugg i hjärtat över att det är min stad nu och att den är så fruktansvärt vacker. Till idag en dag då det varit frid blandat med bubbellycka i kroppen. Känslan av hur mycket jag börjar tycka om min klasskompisar på riktigt. Glädjen över att jag och Elin bor i samma stad och kan ta en vanlig fika en torsdagseftermiddag och gå runt på stan och fynda vinterjackor på Weekday. Jag hittade en perfekt mjuk roströd som kostat tusen men bara tvåhundrafemtio nu. Och så studsa hem från bussen med vita platåtygskor och musik i öronen. 

vad är det som krävs för att stanna kvar

Jag sitter på en skrivbordsstol med benen i ett enda virvarr. Aldrig har jag väl suttit ergonomiskt mer än fem minuter i sträck. Äter blåbär med turkisk yoghurt och honung och är sådär stressad, rastlös att jag först skriver turkisk honung och känner mig förvirrad för ett tag. Vill resa iväg. Kollar kalendern när jag skulle kunna åka till Lund/Jönköping/Stockholm/Uppsala för att hälsa på. Inte inom de närmsta veckorna verkar det som. Får väl helt enkelt acceptera en vardag. En vanlig måndagskväll utan några mer exotiska planer än att lära mig om celler och perifera nervsystemet.

I lördags var i alla fall Ylva här. Vi gick runt på stan och jag provade högar med Monki-jeans. Så köpte vi med sushi och tog spårvagnen ut till Saltholmen för klippor och havsluft. Högst trevligt att vi bara bor en femtiominuters bussresa ifrån varandra nu för tiden, Ylva och jag. 

skärgårdsbrunchen

Dagen efter maskeraden var det brunch ute på Saltholmen. Vackraste platsen. Faddrarna hade ordnat med nybakat bröd, pannkakor, ägg, massor med pålägg, frukt med mera. Wow alltså!

 Och ballonger!

Ett perfekt sätt att spendera kanske en av de sista sommardagarna på. 

man för en kväll

I lördags hade vi maskerad med klassen som insparksfest. Temat var kom som du inte är, så i princip kunde man ju vara utklädd till nästan vad som helst. Jag som inte hade så värst mycket roliga kläder att klä ut mig med här bestämde mig för något lättfixat, att klä ut mig till man. Har nog aldrig känts så obekvämt att gå till bussen förr, men det var det värt. 

 Malin pudelrockare och Rickars stekare.

 Elma gothare.

 Jenny mimare.

 Och så jag med brösthår, halskedja, bandana och allt.

 Amanda skidåkare.

 Sophie pink ladies-tjej och Ellen tjusig flug-person.

 Hanna supertjejig.

Väldigt bra kväll! Gillar denna klass alltså!

we don't waste no precious time

Något av det bästa med att bo här i Göteborg är att det bor så många andra fina här. Som Elin till exempel. Igår eftermiddag sågs vi i Haga. Jag köpte ett svart tungt cykellås som ska vara omöjligt att klippa upp, för fyrahundratrettio kronor i kontakter av en man med rund mage och oljesvarta fingrar. Snart kan jag få mer vardagsmotion, flexibilitet och vind i håret. Vi träffade Sebbe och fikade största chokladbollen tills han skulle hem.

Så gick vi promenad i allt det sensommarvackra. Försökte lära oss hur allt hänger ihop, och jag kände återigen hur min hjärna inte klarar av att bilda inre kartor. Jag vet ofta hur olika platser ser ut, men inte alls hur de sitter ihop med varandra och sådant där som söder, norr, öst och väst.

Vi satte oss vid vattnet och och tänkte på när Elin och Pontus hälsade på hemma hos mig för nästan exakt ett år sedan. Att vi väl inte alls visste då att vi skulle sitta här på samma bänk med våra bostäder i samma stad ett år senare. 

the problem is that I can't fly without you

En Peru-film jag redigerat men inte lagt upp än. Den visar hur det kunde se ut när vi besökte kyrkans utposter. Smakade jordgubbar, såg havet, träffade galna hundar och sådana saker. 

du är en dröm under konstruktion

En kväll några kvällar innan flytten hade vi spelkväll hemma hos oss. Åt olika sorters paj och spelade intensiva spelomgångar. Åt bullar som var bästa bullarna, som kanelbullar fast fyllda med cheesecake-massa istället. Fina Lund-människor jag känner alltså. 

andas andas, allting snurrar runt

Jag sitter på mitt rum utan dörr. Nerifrån hörs sorlet av röster, utanför fönstret skiftar himlen i rosa, lila och ljusblå. Jag är i Göteborg nu, för elfte dagen i rad. Älskar när allt är nytt. Samtidigt som det också är plågsamt kan jag gå som på knark av att livet känns så där extra mycket. Är väl därför jag ständigt ska resa iväg, får panik när grå klibbig slentrian kryper upp för mina inre väggar.

Jag mår bra ska ni veta. Tackar Gud ständigt och jämt att har bär mig och att hans godhet och nåd följer mig. Jag kom på vilken utbildning jag ville läsa. Logopedprogrammet innehållande språkvetenskap, psykologi och anatomi som leder fram till ett jobb där jag får hjälpa människor att kommunicera. Jag kom in på programmet i staden jag ville. Jag fick boende i ett hus där finaste Linda och hennes tvillingsyster Emma också bor. Jag är trygg och känner mig hemma i huset, i skolan, i mig. Klassen känns bra och snäll och jag kan få vara allt som är jag och bli accepterad för det. Kanske till och med omtyckt.

Har du hittat rätt, kan du höra ditt skratt? frågar Winnerbäck. Ja, jag tror det. Det är varmt i magen, svarar jag.

En kilometer från mitt hem ligger Göteborgs största park. I parken finns en sjö, promenadspår och utsiktsplatser bland klippor där man ser över hela staden. Jag cyklade dit idag. Gick med raska steg medan människor i tighta, blanka springkläder rytmiskt dunkade förbi över gruset. Tog inte in så mycket mer intryck än så. Alla dagar av föreläsningar och stadskamp och prataprataprata och sittning och dansa hela natten och lära känna och lyssna på podcast och hitta nya vägar och kyrkor och mataffärer har fyllt mig till brädden. Skönt att jag nu har hittat stigar och klippor där allt kan rinna av igen.