Det är en ljummen sommarkväll i slutet av augusti. Värmen ligger kvar i marken efter ännu en het dag. Jag är i Kina. Sitter på en grässluttning i ett land fullt av skönhet, dofter och smaker men också ett land av förtryck.
Pojken som kommer gående mot mig är lång, längre än jag föreställt mig. Gänglig, sådär som tonårspojkar som plötsligt skjuter i höjden utan att allting riktigt hänger med. Han ser blyg ut. Jag vinkar till honom och han slår sig ner bredvid mig på filten. Han tar av sig den slitna fårskinnsjackan han haft på sig trots värmen.
- Jag har alltid med mig den, säger han som svar på mina undrande blickar.
Jackans utsida är ojämn med ett virrvarr av hår i olika längder, men insidan är mjuk. På det slitna fodret har han ristat in en mängd pyttesmå kinesiska skrivtecken. Han drar tankfullt och lite osäkert pekfingret över dem. Nageln är smutsig och sprucken som hos en som använt sina händer väl.
- Det är västerländsk litteratur, viskar han och ser sig om. När han finner platsen öde fortsätter han. Jag och Luo kom över en västerlädsk bok, Testamentet heter den. Den är från Frankrike! Han rycker till av sin egen höjda röst och fortsätter viskandes. Texten här i jackan handlar om Ursule som reser i drömmen. Hon kan se vad som händer på andra platser. Hans ögon glöder av intensitet som om han berättat en fantastisk hemlighet. För honom är det just det, en hemlighet, Kinas ledare Mao har förbjudit all västerländsk litteratur i landet.
-Tror du att en västerländsk pojke fascineras lika mycket av Testamentet som du gör?
Han tänker en stund, blundandes mot kvällssolen. Den djupt bruna huden ser nästan gyllene ut.
-Nej, säger han till slut. Det man har i överflöd är inget man ser det stora i. Västerländare ser inte det stora i västerländsk litteratur liksom kineser inte ser det stora i skivtecken och, han ler, och i ris.
- Så du menar att du är glad att du växte upp under Maos styre?
- Glad och glad. Det handlar helt enkelt om att se något gott i det. Människor som bara ser det onda i ondskan kan inte vara speciellt lyckliga.
Jag förvånas över hans svar.
- Det gäller att hitta det goda i det onda. Jag tror att det finns något gott att hämta i allt som sker.
Han ger ett vist intryck trots sina nitton år. Kanske är vishet ännu ett gott ting som förtryck för med sig.
- Tror du att litteraturen har blivit ett sätt för dig att fly den hemska vardagen?
- Absolut! Svarar han genast. Att läsa en bok är som att fly. Man flyr med sinnet när man inte kan fly med kroppen.
Han ler finurligt åt tanken och jag får känslan av att han har tagit sig runt systemet. Lyckats klättra över bevakade murar.
- Hela mitt liv har jag bara fått läsa texter som har varit till för att ändra mitt sätt att tänka på. Att öppna Testamentet var som att kliva in i en annan värld, en annan dimension.
Han drar på sig jackan igen. Tecknena blir åter dolda. Pojken som sitter framför mig med benen i kors känns vuxen men liksom barnsligt naiv på samma gång. Ett lyckligt barn förlorat i sagornas värld som ändå verkar ha en del nycklar till livets stora mysterier.
- Tror du att litteraturen har förändrat dig på något sätt?
Han ser ut att tycka att det är en ganska dum fråga.
- Ja, ler han. Sedan blundar han mot solen igen och tänker, så mån om att svara rätt. Det märks att tystnaden inte skrämmer honom efter livet i bergen.
- Jag var annorlunda innan. Jag var hjärntvättad, tror jag. Litteraturen har gjort mig visare, mer erfaren efter alla resor till olika platser. Olika världar och sammanhang.
Han lägger sig ner på filten och drar jackan tätare omkring sig.
- Jag kan resa till Frankrike nu, säger han och blundar. Leendet visar att han är på en plats där han trivs.
- Tror du verkligen att det är bra att drömma så mycket som du gör?
- Jag vet inte, men det gör mig lycklig.
Ett så enkelt svar men ändå så djupt på något sätt. Att göra det som gör en lycklig. Är det inte det alltng handlar om?
(min uppsats i Svenska, våren 09)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar