11.06.26

På förmiddagen var vi på en evighetslång gudstjänst i en pingstkyrka. Pingstkyrkan i Burundi är mycket stelare än Anglkanska Kyrkan (motsvarande Svenska Kyrkan). Pingstmissionärerna kom med tänk om ingen dans, inte fixa håret, inga kvinnliga talare, inga smycken och så vidare. Sedan dess har det inte ändras och utvecklats så som det gjort i Sverige.

En annan sak jag kan berätta att Burundi har sjukt många kristna! På söndagarna såg man långa tåg med människor på väg till landets otaliga kyrkor. Men häftigast av allt var nog när man kom in till staden. Där hade alla bussar och affärer texter utanpå där det stod saker som "Jesus is king", "God is good", "Try Jesus".

Efter gudstjänsten åkte vi hem till Johns syster för lunch. Hon bodde med sin familj i ett hus som låg mot en innergård. Grannarnas hus vätte mot samma innergård som blev en naturlig mötesplats för barn och vuxna.

Vi fick klassisk burundi-mat. Ris, potatis, ärter och kött med sås. Det enda som saknades för att kalla det riktigt klassiskt var de stekta matbananerna.

Efter maten gick jag, Annie och Amanda ut på innergården och började leka med barnen. Först lärde vi barnen en lek som John hjälpte oss att tolka på kirundi. 

Tjejen i prickig klänning hette Belinda och var sjukt pepp!

Den här flickan såg livrädd ut för mig hela tiden. Senare fick vi veta att någon lurat henne att wazungus (vita) brukar äta svarta små barn!

Johns systerson. Så söt!

Vi gick ut på gatan upp till huset och fortsatte leka. Fler och fler barn från området kom. Barnen dansade danser och sjöng ramsor för oss. Vi lärde oss lekar som vi aldrig riktig förstod reglerna på, men försökte så gott vi kunde. Och Gud var så mycket närmre än i Pingstkyrkan när barnen sjöng " I Love you, Jesus, deep down in my heart" och dansade shakira-dans och skrattade och lös.