Vad ska jag göra med min ilska?

Man blir så arg ibland här på Götabro. Eller jag blir det i alla fall. Så fruktansvärt arg. Idag är jag lite extra arg. Vi har haft besök av två fängelsepräster som jobbar på Kumlaanstaltet som ju bara ligger en mil från min skola. Så idag är jag arg på Kriminalvården. Eller kriminal"vården". Att kalla det vård är ju egentligen ett skämt. Bara 25% av de som vill ha vård i Sveriges fängelser idag har chans att få det, mer finns det inte resurser till. Förvaring hade varit ett bättre ord.

I Sveriges 52 fängelser sitter idag ungefär 5500 personer. Av dem är cirka 300 kvinnor och 160 livstidsdömda. Mer än hälften av alla som sitter inne idag kommer att få återfall. Återfallsbenägenheten ökar markant ju fler gånger man suttit inne. Det finns inga undersökningar som visar på att hårdare, längre straff botar brottslingar. Tvärtom, allt pekar på att den som får mest vård klarar sig bäst. Ändå är det inte den politiken som drivs.

Att det är så mysig miljö på fängelserna och att kriminella därför vill dit är också lite av en myt. Här är några exempel:

* Inne på Kumlaanstaltet finns ett "fängelse i fängelset". En extra säker avdelning för de farligaste. Den enda möjligheten man har att komma ut i luften är en liten asfaltsyta med så mycket galler över att man vid snö inte ser någonting och vid klar himmel kan se solen sila ner lite grand.
* Det finns isoleringsceller där man kan få sitta 23 timmar om dygnet i upp till två år! Hur konstigt mår man inte av det? Vad hände med att man behöver mänsklig kontakt och samtal för att bli frisk?
* Om man är självmordsbenägen hamnar man i en cell med endast en inplastad madrass och en pissoar. Naken för att man inte ska kunna hänga sig i sina egna kläder. Och av det får man ju livslusten tillbaka?
* När som helst kan personalen be att få urinprov. Du får då naken gå in i ett inkaklat rum och kissa i en mugg framför både manlig och kvinnlig personal.
* Din cell låses 19.45 varje kväll. Behöver du sedan gå på toaletten får du göra det i handfatet.

Och även om man tycker att de som sitter i fängelse är hemska människor som borde behandlas ännu värre än såhär så skulle vi tjäna på en förändring rent ekonomiskt också. Varje intagen på Kumlaanstaltet kostar samhället ungefär 2700 kr/dygn. Om man skulle satsa ordentligt på att bygga upp ett bättre system, på behandlingsprogram för alla inom fängelsets murar skulle vi tjäna in miljarder i det långa loppet. Idag får mer än hälften återfall. Det måste gå att göra bättre! Jag blir så arg på att man bara ser kortsiktiga lösningar, det pumpas in pengar men det byggs inte upp någonting hållbart.

Men, vad ska jag göra med min ilska? Vad kan jag förändra? Jag frågade en av fängelseprästerna. Hon sade att jag borde bli politiker. Är det så: antingen blir man politiker eller så har man ingenting att säga till om? Bara en röst vart fjärde år där det kanske inte ens finns något vettigt alternativ. Kanske någon arg insändare i en tidning. Ett inlägg på en blogg någonstans i cyberspace. Vad betyder demokrati? Vad i all världen ska folket göra för att bestämma över sitt land? Vad i all världen kan jag göra?

Jag vet, det kostar på att göra revolution. Jag vet, det finns inga paketlösningar. Man måste jobba för något med allt man har, minst, om det ska ske någon slags förändring. Men om man bara tycker det är fel? Om man inte vill, inte kan, inte orkar lägga hela sitt liv på en fråga; hur gör man då?

Jag har i alla fall mailat svenska kyrkan i Malmö. Så förhoppningsvis kan jag komma med i någon besöksgrupp på ett fängelse till sommaren eller hösten. Få lite mer insyn. Få finnas där, lyssna och se. Och kanske blir det någon arg insändare också. Men om det blir en politiker av mig skulle jag bli högst förvånad.

Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på de som blir misshandlade som om det gällde er egen kropp, skrev Paulus i Bibeln (Heb 13:3) för två tusen år sedan


Hans eget fel det kan man aldrig ändra på. För brott är brott det kan man aldrig ändra på. Och paragrafer kan man aldrig ändra på. Men pojken har drömmar, det kan man ändra på, skrev Winnerbäck i balladen om konsekvenser 1997


Och det här skriver jag idag.

Jag hoppas vi går mot en ljusare framtid.