mars 2012

Sitter på internetcafé igen. Denna gången i en av mina punjabis som äntligen blivit klara. En helgul. Första gången någonsin jag klär mig i helgult från topp till tå. Gula, superstora alladin-byxor, gul tunika med paljetter och gul sjal. Speciell känsla.


I mars fortsatte Indien-äventyret. Vi köpte tyg och fick våra traditionella punjabis upsydda, satt på vårt platta tak och pluggade om dagarna eller låg där och kollade på stjärnfall om nätterma. Vi passade barn som mest skrek, besökte slummen, undervisade i en cellgrupp, lärde ut engelska till tibetaner, var på bröllop, lärde känna nya indiska vänner och jag mådde så väldigt bra. Den åttonde mars fyllde jag 21 år. Det sammanföll fint nog med färgfestivalen Holi.
 

 


Sista blogginlägget i mars skrev jag såhär:

Tiden börjar verkligen flyga fram här. Plötsligt har det gått en vecka till. Plötsligt är det lite mer än en månad sedan vi åkte, bleka och förväntansfulla från Landvetter Flygplats.

Vi kommer nog aldrig få ett schema som ser likadant ut varje vecka, men det har slutat att göra något. Nu när vi har fått mer kontakter kan vi lätt klara oss själva, hälsa på byar och gå på english conversations.Vi har liksom vänner överallt. Allt från killen som har en biograf där han visar bränd film, till frukthandlaren i Naddi med brännmärken i ansiktet, till slumbarnen, till tibetan-munkarna vi pratat med flera gånger, till taxichaufförerna vi får specialpris av och affärsägare som bjuder på chai. Den här veckan har vi fått värma mat senare på basen eftersom vi missat middagen varje kväll.  Bara det liksom. Stessigt liv.

Igår satt jag en stund på balkongen, helt själv för första gången på länge. Allt snurrade, snurrade och det tog en bra stund innan jag landade. Hann ifatt mig själv litegrand.

Förutom att hälsa på i byar och dricka chai, ha studietid och prata med tibetaner i McLeodganj och indier i Dharamsala på english conversations har vi varit i slummen två gånger. Älskar att vara i slummen! Krama barnen, måla naglar och försöka kommunicera på en blandning mellan hindi och engelska. Bli smutsig av sandig mark och lika sandiga fötter och händer som klättrar runt på en.

I onsdags var vi och hälsade på teamet som jobbar med alla McLeodganj turister som främst västerlänningar som söker inom buddismen. Vi blev bjudna på kladdkaka och svensk kaffe (alltså, wow!), fick utforska McLedodganj och även höra mer om deras arbete. Så spännande! McLeodganj är en sådan starkt andlig plats. Den stora tibetanbuddistiska ledaren Dalai Lamas tempel är där och staden kryllar av tibetanbuddistiska munkar och andliga sökare, som vi brukar kalla hippies för att de ser ut just så.

Vi bor verkligen på en speciell plats. Byn Naddi där vi bor är starkt hinduistisk med tempel utspridda överallt och gudabilder på alla bilar och i affärer och hem. En halvtimmes gångväg från oss ligger McLeodganj med sin starka tibetanbuddistiska prägel. Alla tror på något, eller söker något. En verklig konstrast mot vetenskaps och förnufts-Sverige.