Klart att det gör ont. Jätteont. Klart att jag gråter mig inochut ibland. Klart att jag önskar att jag bara skulle få ligga i hans armar med viskningar om "det blir bra igen" i mitt öra.
Men trots allt vet jag någonstans att det blir bäst sådär. Att vi slutar innan allt är förstört. För nu kan vi ändå vara vänner. På riktigt, inte bara sådär som man säger, hoppas jag. För jag tycker ju om honom så fruktansvärt mycket.
Och kanske. Kanske får vi en ny chans en annan tid, på en annan plats. Inshallah. Om Gud vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar