Jag visste inte ens att de känslorna fanns och nu kräver jag att de känns hela tiden

Hej du som tittar in på denna gamla blogg trots minst sagt sporadisk uppdatering. Såhär såg min nyårsafton ut. Jag och Annie slängde ut mamma och pappa och hade middag hemma hos oss. Vi och ett gäng vänner åt trerätters, spelade spel och tände tomtebloss under fyrverkerihimlen.

Nu har två månader på 2016 redan levts. Jag lär mig nya saker, tar nya andetag och försöker vara så modig jag kan. Går nu tredje året på logopedprogrammet och har snart fått existera i 25 år. 

it is both a blessing and a curse to feel everything so very deeply

Några bilder från när vi hade julfest med EKG kvällen innan jag åkte hem.

---

Och nu är jag här i Lund. Sitter på café och bibliotek och försöker förstå saker om neuro-och-psykolingvistik. Vilket är ganska skönt. Att bara försvinna in i abstrakt kunskap och slippa tänka på sådant som kanske skaver inne i mig.  

jag provade med sanningen, någonting fick mig att vara rak mot dig, så jag ljög bara om små detaljer som min ålder och mitt namn

Förra helgen skulle Mirjam och Carl hälsa på mig. Kvällen innan de skulle komma smsade Emelie och sa att hon kollade på sistaminutenbiljett till Göteborg. Så på lördagsmorgonen satt de plötsligt alla tre i mitt kök och drack smoothie och laddade upp inför en heldag på Liseberg.

----
Och hej, hoppas ni mår bra! Jag skriver inte lika ofta här, trots att det finns saker jag vill visa er. Hur huset som jag, Johanna, Linda och Emma numera bor i ser ut. Mitt sommarfotoalbum. Skåpet som jag köpt på second hand och målat. Och bara vanliga dagar när jag pluggar, dricker kaffe, lagar mat och träffar andra människor än mig själv.

Sen sist har jag i alla fall
- Börjat dansa lindyhop
- Besökt en flyktingförläggning tre gånger
- Påbörjat tredje terminen på logopedpogrammet
- Längtat lite efter min familj
- Hälsat på Stina i Jönköping och kollat på film en hel förmiddag
- Lärt mig spela ligretto
- Friterat något själv för första gången (blomkålsbollar)
- Inte cyklat till skolan en enda gång fast jag skulle innan det blev höst

fågeln som vrider upp världen

Jag har en lugn sommar, även om jag jobbar varje vecka. Eller kanske just eftersom att jobbet håller mig kvar här. Det är vilsamt att vara på samma ställe. Ligga i gräset vända sida efter sida i Haruki Murakamis fågeln som vrider upp världen. Gå promenad i kvällsljuset, plocka vildhallon och blommor och äcklas över mördarsniglarna. Åka och bada där vi alltid badar. Bara göra något extra fint med vardagen, som när jag och Annie tömde frysen på räkor när mamma och pappa var i Grekland.

Med chokladbollar på finaste fatet vi kunde hitta till efterrätt. 

Eller som när ett gäng släktingar med tre mysbarn kom på besök en kväll och vi tog uppställda bilder i trädgården med stativ och allt.

För det bästa med att jobba, till skillnad från att plugga, är ju att när man är ledig är man verkligen ledig och får göra precis vad man vill. Utan dåligt samvete. 

jag skriver ditt namn tveksamt på ett vykort, liksom testar vem du var

Förra veckan köpte jag en minipåsklilja i kruka på Willys. Såhär fina var det på mitt skrivbord ett tag, men nu har det hela torkat ut tyvärr.

Jag sitter i min säng i ett mörkt rum förutom jordglobslampans snälla sken. Jag har nästan tappat rösten, därför sitter jag här. Mycket tråkigt eftersom två Götabrovänner är i Göteborg i helgen. Men inte mycket annat att göra åt än att åka hem, äta glass och dricka te med kopiösa mängder honung. Jag försökte vara med på långfrukost, second-hand och lunch på stan. Satt tyst tills jag tröttnade och väste ur mig saker tills den nästan gav upp helt, rösten. Nickade, log, pekade, kramades. Ibland har jag tänkt att det skulle vara spännande att få se hur ett sammanhang är utan mig själv i det. Kunna spana i smyg, utan att märkas. Kändes lite som om jag fick uppleva det nu. Hörde hur samtalet flöt utan mina inlägg och kommentarer.

Jag har i alla fall sett en mycket bra film. Little miss sunshine heter den och alla som inte har sett den borde se. Typ nu. 

jag är ingenstans på väg här men det lyser i ditt fönster

Jag har köpt ett nytt objektiv, för allra första gången i den fem (?) år långa historien om mig och min systemkamera. Ett fast sigma-objektiv blev det. Jag invigde det under en långpromenad i Slättadamm under en ledig dag i veckan. Snön har fallit nu. Idag är det extra vintermagiskt med blå himmel och sol. Men jag orkar ändå inte resa mig, dra på långkalsonger och åka skridskor. Jag vill bara stanna här med mina böcker och tekoppar. Inte vara det minsta utåtriktad, bara inåt. Kanske uppåt. 

bara så länge det finns stjärnor över oss, bara så länge våra hjärtan klarar av att slå

Bilder från en av de sista jullovsdagarna när jag och familjen åkte för att gå en skogspromenad. Pappa bar med sin största kikare för det fanns ett fågeltorn där och sen kändes det som på den gamla goda tiden när han hade ställt in siktet på några fåglar, lät mig kolla och sa så fina de är, de där med svart fågeldräkt och alldeles gult näbb med typisk pappa-böjning på näbb. Jag hade visst rufsigt hår och ledsen blick visade det sig när jag fotat mig. Men egentligen var jag glad vad jag minns.

Nu är jag tillbaka i Göteborg igen. Sitter i sängen med nyduschat hår, pyjamas och raggsockar. Jag har fått jobb som dansinstruktör på ett ställe som heter funky kidz och det har varit utbildning hela helgen. Vi har dansat som krokodiler, ormar och skattsökare, övat på att hälsa på föräldrar och lärt oss om ledarskap och hur man trollbinder barn. Roligt och inspirerande, men är trött nu efter tre heldagar så känns inte riktigt som om jag haft helg trots allt.

Annars känns det bra att vara här. Men lite tungt i magen av att behöva lämna världens tryggaste plats. Efter tre veckor hade jag liksom vant mig igen vid att ha familj, barndomsvänner och fulla kylskåp omkring mig. Men jag vill ju inte bo där på heltid egentligen. Jag vill vara här, det blir bra. Även om det är svårt att förklara det för skavande magar ibland.

ljudet av sms som inte kommer

November. Varför ska det vara så svårt att andas då, att känna sig glad över livet? Allt är ju egentligen bra, förutom det eviga mörkret och kylan. Men så är det väl också just det som påverkar mig så mycket mer än det borde få. Som får mig att känna ett tryck över bröstet av längtan hem till familj och trygghet och längtan bort till äventyr och kickar. Får allergiska reaktioner av minsta dos vardag. 

Enkla saker kan sen få ångesten att rinna av lika fort som den kom. 

Som i torsdags när jag fikade Elma och Amanda på ett varmt café för att sedan gå på klädbytarafton. 

Eller som i lördags när jag och Elin var på second hand och julmarknad under dagen och sen åt paj och pratade i soffan hemma hos Rebecka. 

Jag ber Gud att bevara mig genom alla känslotillstånd. Skönt att det får mig att stå stabilt genom allt. Dessutom, bara en månad kvar till jul. Vi klarar det vänner! 

ditt namn är ett starkt och mäktigt fäste, ditt namn är tryggt och säkert näste

Jag gick en kort promenad genom Sandby med torra läppar och frusna kinder för att föreviga himlen. Hittade några gulnade smultronplantor också. De vittnade om att det är en annan tid nu. En annan tid än den för röda bär och brännhet asfalt.

Helgen har varit bra. Jag har småskrattat i mitt inre åt skånska så grov att det låter som taget ur en sketch när jag och mamma var på second hand ute i Alnarp. Hittade en blus där med spetskrage och en kjol som jag klippte så att den blev kortare. Lite så jobbar jag. Orkar inte ens sy om kläder, bara klipper om dem.

Och så har jag varit i min kyrka hemma som verkligen känns som familj rakt igenom. Tanterna som sett mig växa upp kramas och vinkar och säger "Marlene, är du hemma!". Föräldrar till ungdomar jag haft i dansgruppen. Och så de studenter som varit med i kyrkan de senaste åren av mitt liv. Vilken trygghet.

Så annorlunda mot att komma till en av jättekyrkorna i Göteborg. Antingen försvinna in i mängden där eller tvinga sig fram till någon okänd för att hälsa och tänka snälla se mig, snälla låt mig få vara med. Men det är nyttigt det med, att få vara den nya. Man lär sig mycket på det, både om hur församlingen borde vara och om sig själv.

Nu ikväll har jag suttit i soffan och pratat i timme efter timme med min Emelie på telefon. Känt mig varm i kroppen av hur fint det är med vänskap. Kanske särskilt sådan som hållit i sig sedan man hade lös tandställning och lekte häst på rasten.