Efter jobbet hjälpte jag mamma att hitta en klänning till sommarens bröllop. Efter mycket springande hittade vi en perfekt på Indiska. Den på bilden faktiskt. Och jag var ju tvungen att prova en likadan bara för att. Att vi skulle kunna ta en bild och se ut som siamesiska tvillingar.
Inte att förglömma träffade jag en kändis idag på jobbet! Eller jag kom på att en person som jag träffat innan egentligen är kändis.Och då kändes ju allt plötsligt annorlunda.
Det är en kvinna som handlat av mig både på Erikshjälpen och Arken flera gånger. Alltid pepp och piffig pratar hon svenska med något som låter som amerikansk brytning. Fast det måste vara brittisk eftersom hon kommer från England. Så plötsligt slår hon över till engelska mitt i en mening så man inte riktigt vet vilket språk man ska prata. Idag när hon skulle säga sitt namn för att hon ville beställa in en grej hajade jag till. Men det är ju Patricia Tudor Sandahl! Och det kanske inte alla vet vem det är. Hade jag nog inte heller vetat om det inte varit för att vi har böcker av henne på Arken. Så en författare alltså. Tufft.
De där namnen på bokryggarna känns så diffusa liksom. Som om man inte tänker på att det finns fysiska personer bakom. Människor som lever och andas varje dag. Ulf Stark. Max Lucado. Martin Lönnebo. Wilfrid Stinissen. Författare är nästan den coolaste sortens kändis. Kanske för att jag alltid velat bli en.
Håller med dig, författare är så häftiga på något sätt, personer som har någonting att berätta. (du är rätt så häftig du med)
SvaraRaderaja, som lite dåldiskändisar liksom. Och lite djupare än alla andra känns de också. Hollywood-kändisar känns överlag mer odjupa än andra.
SvaraRadera(du kan vara djup)