vi liksom väntar på en vårdag i november

Mörkret smyger sig på. Och precis som jag för någon vecka sedan tänkte brukar hösten verkligen vara såhär vacker, så här otroligt vackert att det nästan gör ont? tänker jag nu brukar det bli såhär mörkt, sätta sig så i kroppen så det enda man vill är sova, sova? Som om jag glömt hur höst är. Hur det först är färgsprakande vackert och sen mynnar ut i brunhet, regn, gäspar och seghet.

Jag vandrar mina gator med sönderlyssnad musik i öronen och regn mot baskern. Jag är trött på min musik, byter låt och byter låt utan att hitta någon som riktigt känns. Är trött på mina kläder också och har sådana där tjejiga kläd-problem med iiinget att ta på mig varje morgon. Har aldrig varit så innan.

Men jag mår bra ändå. Ser romantiken i det ibland. I att sitta i soffan och dricka te, krama sönder syster och just vandra mina gator i bruna favoritkängor och regn mot den luddiga, grå baskern.