jag står och väntar på min skjuts men jag har glömt bort var jag ska, så jag flyter bara med och glider lika planlöst av mot en helt ny dag

Vissa dagar går och kommer. Som då när grannbarnen invaderade våra madrasser. Eller när vi spelade och sjöng på ett hembesök hos en handikappad kille. Eller den dagen när vi tog foton framför den gröna väggen tillsammans med Delfilia och Consuelo som vi brukar äta hos.

Idag är inte en sådan dag som bara kommit och gått. Idag är en dag som känts sådär som bara en början eller ett avslut gör. När man lägger märket till allt.

Vi hade med oss chokladbollar med svenska flaggor i till musikterapin på centret eftersom det var vår sista. Sista gången jag fick dra fingrarna över strängarna på gitarren som tjänat oss så bra. Rest med oss på bussar och i trånga mototaxis. Sjungit barnsånger på spanska med oss gång på gång på gång.

Huset är städat i varje hörn. Väskorna nästan packade. Vårt lilla mörkturkosa hus har blivit mindre vårt och mer anonymt under dagens gång. Inga foton på väggarna, inga kläder i garderoben.

Ikväll ska vi äta friterat bröd med ost med vår handledare Mayra på vårt favoritställe en sista gång. Imorgon är vi med på någon slags marsch genom stan för att fira Chulucanas dag, sen packar vi ihop det sista och åker. För att kanske aldrig komma tillbaka. För att kanske visst komma tillbaka.