ditt namn är ett starkt och mäktigt fäste, ditt namn är tryggt och säkert näste

Jag gick en kort promenad genom Sandby med torra läppar och frusna kinder för att föreviga himlen. Hittade några gulnade smultronplantor också. De vittnade om att det är en annan tid nu. En annan tid än den för röda bär och brännhet asfalt.

Helgen har varit bra. Jag har småskrattat i mitt inre åt skånska så grov att det låter som taget ur en sketch när jag och mamma var på second hand ute i Alnarp. Hittade en blus där med spetskrage och en kjol som jag klippte så att den blev kortare. Lite så jobbar jag. Orkar inte ens sy om kläder, bara klipper om dem.

Och så har jag varit i min kyrka hemma som verkligen känns som familj rakt igenom. Tanterna som sett mig växa upp kramas och vinkar och säger "Marlene, är du hemma!". Föräldrar till ungdomar jag haft i dansgruppen. Och så de studenter som varit med i kyrkan de senaste åren av mitt liv. Vilken trygghet.

Så annorlunda mot att komma till en av jättekyrkorna i Göteborg. Antingen försvinna in i mängden där eller tvinga sig fram till någon okänd för att hälsa och tänka snälla se mig, snälla låt mig få vara med. Men det är nyttigt det med, att få vara den nya. Man lär sig mycket på det, både om hur församlingen borde vara och om sig själv.

Nu ikväll har jag suttit i soffan och pratat i timme efter timme med min Emelie på telefon. Känt mig varm i kroppen av hur fint det är med vänskap. Kanske särskilt sådan som hållit i sig sedan man hade lös tandställning och lekte häst på rasten.