Jag har så gärna velat skriva ett inlägg om min tro. Varför jag tror och vem jag tror på. Men det är svårt. Svårt att sätta ord på, även om det är det allra viktigaste i mitt liv. Det enda som betyder något på riktigt.
Jag tror att det finns en Gud. En Gud som är god, som är kärlek i ren, koncentrerad form. En Gud som skapat den här jorden, som skapat dig och mig. Som älskar dig och vill vara med dig.
"Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand." Ps 139:3-5
I begynnelsen kunde Gud ha en relation med oss människor utan att något stod i vägen. Men så kom synden in i världen. Allt det onda, det mörka som Gud inte kan ha kontakt med.
Då skickade Gud sin ende son Jesus till jorden för att laga det brustna. Som till hundra procent Gud själv och till hundra procent människa föddes han röd och gråtande ur en fjortonårig flicka i ett stall i Betlehem. Levde och gjorde fantastiska saker. Botade sjuka, såg de som ingen annan såg, visade kärlek i handling dygnet runt. Dog fastspikad på ett kors för att hela vår relation med Gud. Uppstod igen, visade sig för sina lärjungar och åkte sedan tillbaka till himlen. Med löfte om att komma åter.
"Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken:
inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder" 1 Joh 4:9-10
Det har gått två tusen år sedan dess, men det han gjorde här på jorden fortsätter att fascinera både de som tror och inte tror att han var Guds son.
Jag tror att Bibelns ord är sanna. Jag har inga bevis. Det är därför det kallas tro. Och ibland tror jag så mycket så hela jag bubblar över. Ibland stilla hoppas jag,
du måste finnas, du måste. Jag kan tänka : "jag måste vara galen!", men i andra stunder förstå att ingenting annat skulle vara mer logisk egentligen.
Jag tror att det finns mer än det vi kan se och ta på. Jag har hört små, små viskningar i mitt hjärta. Fått svar på böner som visst skulle kunna vara otroliga sammanträffanden, men jag tror det är mer. En känsla av att någon är nära, bär och älskar mig. Jag är aldrig ensam, mitt allra innersta är fyllt av Gud.
Jag har aldrig känt mig så lycklig på djupet som med Jesus. Aldrig fått en sådan frid. När jag varit långt borta och kommer tillbaka, slänger mig i Jesu armar, är det som att komma hem. Inget ord talat till mig så direkt och läkt mig så som Bibelns ord.
"Många säger: "Vem kan ge oss lycka?" Herre, låt ditt ansikte lysa över oss. Av dig har jag fått en större glädje än de som fått korn och vin i mängd."
Ps 4:7
Jag är uppvuxen i en kristen familj. Min mamma har varit kristen hela livet och min pappa sedan 25-årsåldern. De har tagit med mig till kyrkan, men aldrig tvingat mig, och jag har fått växa in i min tro. Från en självklar barnatro, genom tonårs-tvivel och brinnande tonårs-övertygelse till vad den är idag.
Jag har beslutat att följa Jesus. Även när inte Gud känns nära, så vet jag att han är det. Jag bygger mitt liv på hans löften. Men jag är inte färdig. Aldrig kommer jag fatta höjden, djupen och bredden av Gud. Det övergår mitt förstånd. Jag får lära mig mer varje dag.
Jag tror att Jesus älskar dig och vill vara med dig också.
Tänk om det är sant.
"Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas"
Luk 11:9-10
