systrar

Just nu är min syster i Filippinerna. Ser megastor ut bredvid asiaterna och mår förhoppningsvis bra. Suger i sig varje milligram av det nya.

Hur ska jag förklara min syster för er? Hon är den jag kan prata med om alltallt och den jag kan vara hur liten och förstörd eller stor och glad som helst med. Hon är den som känner mig allra bäst. Men ändå kanske älskar mig allra mest. Känner mig alltid så lättförstådd med henne, för hon har alltid känt likadant. Kanske för att våra hjärtan och tankar började flätas samman redan då för längesedan. Nitton år. Hur förklarar man sådant?

Hennes blond-röda hår som svallar. Hennes långa pianohänder med en oförklarlig röd fläck på vänster hand. Hennes mjukhet. Hennes envishet, beslutsamhet som plötsligt kan välla upp. Hur hon älskar att prata om allt, allt det svåra. Vad skulle jag vetat om världen om jag inte pratat med henne?

Hennes längtan, kreativitet och sårbarhet. Hur liten och förvirrad hon kan känna sig, samtidigt som hon strålar trygghet och värme. Samtidigt som hon ser, ser på riktigt. Lyssnar på riktigt.

Hennes tro. Hennes ljusblå , snälla ögon. För hon är snäll min syster. Inte mesig, men snäll. Hon vågar granska, vågar ifrågasätta. Och det beundrar jag.

Hon är den finaste jag vet.

Att vara med henne är alltid något extra.