2010-10-29

so let the sunrise bring hope where it once was forgotten

Sitter har, med en lanad dator i knat som inte rymmer Sveriges vackraste bokstaver, du vet. Innan var jag pa IKEA, dar var det en massa svensk och jag kopte juleskum och salta lakritsfiskar, bara for att jag kunde liksom. Och kande mig sadar stolt over mitt land, att IKEA faktiskt ar nagot sveensk. Men jag menar, hur har jag inverkat till IKEAs framgang, egentligen?

Ja, nu sitter jag har, nu har jag akt ivaaag, bort fran allt, precis som alla pratar om. "Ah, man onskar att man bara kunde sticka ifran allt". Men ibland tror jag inte att vi vill det egentligen. Jag tankte pa det nar jag akte hit, pa ett sett ville jag bara aka hem igen, ha alla fina minnen med mig och slippa uppleva allt. Slippa smartan. Det akta, blodet i kroppen. Tidens tickande. For det blir ju aldrig sa som i drommen, sadar gyllene. Men anda blir det kanske finare. Jag vill i alla fall tro det.

Och jag kanner mig stark. Kanner en styrka i mig. Att jag ar har, att jag gor det! Jag kan.

Det ar ganska skont att aka ivag och slippa allt ocksa faktiskt. Slippa den dar saken som gnager i en som man borde ta tag i som nastan alltid finns hemma i nagon form. Nu ar jag har, jag och alla mojligheter, och jag ska gora det till det basta. Den basta resan. Min resa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar