och vi pratar om vart vi ska just inatt, men jag antar att vi menar hela livet

Att ringa det där numret som fingrarna kan utantill. Det där numret som jag till och med råkat slå en gång när jag skulle ringa hem till mig själv. Så naturligt känns det för mina fingrar att slå numret hem till min bästa vän. Hem till Emelie. Jag var där nu ikväll, hos hennes föräldrar och syskon. Har tänkt åka dit så länge, och nu blev det av. Mysigt att bara sitta och prata i köket och dricka te ur den stora, gula tekannan, som så många gånger förut. Blir så glad bara av att vara med dem, min lilla extrafamilj. Även om det fick mig att sakna Emelie ännu lite mer och önska att hon befann sig på rätt sida ekvatorn.

Idag har det varit sådär supervarmt igen. Efter gudstjänsten gick vi och spelade volleyboll i stadsparken. Jag i linne, shorts och tunna strumpbyxor. Nästan hela resten av eftermiddagen och kvällen ägnades åt bibelskoleansökningar till hösten. Tar längre tid än man tänkt sådant där. Men jag var tagg och hade roligt. Och så kom jag ju på att slutbetyg och arbetsintyg skulle vidimeras av någon utanför familjen och mina fingrar letade upp det där numret. För en sekund stannade allt till och jag mindes alla andra gånger jag stått där i mitt gula hus och slagit fem siffror på en svart telefon.