vi är inte vad vi presterar

Min allra bästa syster har med en krönika i det senaste numret av den allra bästa tidningen ikon. Så tuff tjej! Vi ni ha mer av henne, läs hennes blogg : tr-days.blogspot.com. 

Ibland byter hela världen skepnad och blir hårdare än asfalt. Inga leenden är äkta mer. Man kan dricka hur många koppar kaffe som helst utan att det känns bättre och programmen på TV får en att inse att man varken bor i USA eller sjunger fantastiskt. Trots att kärleken ska vara som en orkan hör man bara en stilla bris om man riktigt lyssnar, genom fräsandet av Mat-Tina som steker perfekta lökbitar.

Jag granskar mig själv och ser summan av allt det där jag inte är. Saker jag inte gör, saker jag önskar att jag inte gjorde. Och där och då förvandlas jag till någonting gråblekt och platt som inte har speciellt mycket att tillföra över huvud taget. För alla andra gör det bättre - lever spännande liv tillsammans med sina spännande vänner någonstans där det mesta är snyggt och bra. Där solen alltid skiner och regnet på sin höjd är en uppfriskande dusch en sommarkväll.

Plötsligt smyger den sig på, den där känslan som kan verka så äkta och sann. Man konstaterar att man nog inte riktigt når upp till samma nivå. Kanske Jesu kärlek ekar någonstans i bakhuvudet. Det där som man lärde sig redan i söndagsskolan. Att alla är viktiga: långa och korta, smala och tjocka. Man har hört det förut, vet att man inte kan göra någonting för kärleken ska bli större, vet att man duger. Men ändå sköljer känslan av otillräcklighet över utan att man verkar kunna göra någonting för att förhindra det. Han har sagt att jag är bra som jag är, men räcker det? 

Jag tror att Gud har skapat dig och mig. Med sprudlande kreativitet bestämde han hur du skulle vara. Dina egenskaper. Färgen på dina ögon. Du bär en del av Gud i dig, så är det faktiskt, hur lite det än kan kännas som det ibland. Hans tankar för dig är fler än sandkornen. Bara genom att finnas till är du perfekt, för han som är perfekt bestämde att du skulle vara just så som du är. Och han valde att gå längre än någon kan begära bara för att få vara med dig. Förstår vi egentligen hur stort detta är?

Det är svårt att leva i världen utan att samtidigt försöka leva av den. Det är lätt att tro att man är vad man presterar. Själv har jag försökt hur många gånger som helst. Försökt bära Guds kärlek som en sköld mot omvärlden, inte låta den komma innanför huden. Men ändå faller jag. Måste be Gud tala om för mig att jag har fel, igen. Läsa Bibelns budskap och bestämma mig för att tro på det. Att han älskar mig. Trots att jag inte lyckas vara sådär som jag önskar att jag vore.