andas andas, allting snurrar runt

Jag sitter på mitt rum utan dörr. Nerifrån hörs sorlet av röster, utanför fönstret skiftar himlen i rosa, lila och ljusblå. Jag är i Göteborg nu, för elfte dagen i rad. Älskar när allt är nytt. Samtidigt som det också är plågsamt kan jag gå som på knark av att livet känns så där extra mycket. Är väl därför jag ständigt ska resa iväg, får panik när grå klibbig slentrian kryper upp för mina inre väggar.

Jag mår bra ska ni veta. Tackar Gud ständigt och jämt att har bär mig och att hans godhet och nåd följer mig. Jag kom på vilken utbildning jag ville läsa. Logopedprogrammet innehållande språkvetenskap, psykologi och anatomi som leder fram till ett jobb där jag får hjälpa människor att kommunicera. Jag kom in på programmet i staden jag ville. Jag fick boende i ett hus där finaste Linda och hennes tvillingsyster Emma också bor. Jag är trygg och känner mig hemma i huset, i skolan, i mig. Klassen känns bra och snäll och jag kan få vara allt som är jag och bli accepterad för det. Kanske till och med omtyckt.

Har du hittat rätt, kan du höra ditt skratt? frågar Winnerbäck. Ja, jag tror det. Det är varmt i magen, svarar jag.

En kilometer från mitt hem ligger Göteborgs största park. I parken finns en sjö, promenadspår och utsiktsplatser bland klippor där man ser över hela staden. Jag cyklade dit idag. Gick med raska steg medan människor i tighta, blanka springkläder rytmiskt dunkade förbi över gruset. Tog inte in så mycket mer intryck än så. Alla dagar av föreläsningar och stadskamp och prataprataprata och sittning och dansa hela natten och lära känna och lyssna på podcast och hitta nya vägar och kyrkor och mataffärer har fyllt mig till brädden. Skönt att jag nu har hittat stigar och klippor där allt kan rinna av igen.