2009-07-25

klockan åtta

Självklart! Hade hon tänkt senare på kvällen när hon tagit av sig armbandsuret och studerat visarna bakom glaset. Uret var av metall, någon finare sort antagligen. Den långa visaren var placerad på tolvan och den korta på åttan. Åttanollnoll, ja det hade stannat just då.

Kanske visade denna tanke mer av vem hon var än vad mycket annat skulle ha gjort. Hon var en sådan som tror att klockor kan stanna av en mängd fler anledningar än dem vi kan se och ta på. För visst fanns väl möjligheten att klockan inte alls varit åtta när hon sneglat ned på den det där avgörande ögonblicket av sitt liv. Den kanske egentligen hade varit åtta i en eller två evigheter. Stannat av någon sådan anledning som klockor brukar stanna av vid ett mindre markant tillfälle. Men det snuddade inte ens hennes tankar vid. Hon var inte sådan, Magdalena.

Magdalena var en sådan som, som man brukar kalla det, är i en annan värld, sin egen värld. Titt som tätt kunde hon säga saker utan sammanhang när hon råkat formulera något ur sina tankar, drömmar. Ja, man kunde nästan höra vinddraget när de susade genom hennes huvud. Ibland kunde människor som hade båda fötterna på jorden förälska sig i henne. Sådär som motpoler dras till varandra, du vet. Jack var en sådan. En robust, tystlåten men charmig man som rörde sig med en känsla av självklarhet. Någon att lita på, kunde man kanske tro.

Denna tidpunkt då i alla fall Magdalenas ur visat åtta var såklart inte en händelse som kommit flytande av sig själv, ur ingenstans. Det var kontentan av en rad händelser. En rad som började med att någon gud skapade jorden om man var Magdalena eller när Big Bang ägde rum om man var Jack. Men för att göra det lättare säger vi att det började för fem dagar sedan. Då när ögon mötte ögon, sådär klyschigt, en julikväll på en strand någonstans i norra Polen.

De var båda där för att komma underfund med saker och ting, zooma ut fokuset från sina små världar och liv. Magdalena även med en underliggande anledning som hon inte vågade erkänna för sig själv. Systern. Hon hade försvunnit i artonårsåldern när Magdalena varit nio år och det enda livstecknet var ett vykort från Polen två veckor senare. "Jag mår bra", hade det stått, undertecknat med hennes namn. Magdalena kunde handstilens alla kurvor.

Jack däremot var där för att hans fru lämnat honom. Det var hans eget fel, det visste han. Han hade slagit henne. Liksom för att krossa hennes skönhet som lyste honom i ögonen, stod honom upp i halsen. Han berättade det för Magdalena en gång, mest för att få se hennes reaktion. Det var det enda hon fick veta om honom egentligen, förutom hans namn. Hon hade inte sett rädd ut, mest förvånad, eller förbryllad kanske.

Det var dag två av hennes vistelse, en måndag, som abstrakt mötte konkret, magkänsla mötte förnuft, ljust mötte mörkt. Magdalena mötte Jack. Hon var det ljusa, hy som lättmjölk, hår som halmstrån. Doft som vita liljor tänkte han, dragen som han var, som minuspol till pluspol, vem som nu var vilken av polerna. Hans polska, grova drag var allt hennes mjukt nordiska inte var. Som huggen i sten, tänkte hon.

Det var Jack som gett henne klockan, sådana som Magdalena köper inte armbandsur. De förstår ganska tidigt i sina funderingar att tidsuppdelningar är ett idiotiskt mänskligt påhitt. Ändå tog hon emot den. Hon tog till och med för vana att titta på den ibland, även om de mest var för att glädja honom. Studerade de små metallbitarna bakom glaset som skulle få en att skynda hit och dit.

Jag stannar i fem dagar, sade hon på en engelska med flytande brittisk accent. Inte för att hon någonsin varit i England, hon bara tyckte det var vackrast så. De byggde något dessa dagar. Inte bygga som i Jacks mening utan som Magdalena visste att man kunde bygga saker; med osynligt material. Drömstoft kanske.

De gick längs stranden, långa tidshav, med vattnet skvalpandes runt anklarna. Det var en blåsig sommar, inte många andra vågade sig ner dit. Ostörda kunde de tänka, skratta ibland, tala. Inte mycket om sig själva, nej om större ting. Tider, världar, saker som tappar lite av sin magi när de står svart på vitt. Hans engelska hade grov polsk brytning. Det lät lite gulligt tyckte hon, som ett sandpapper.

Ibland när han inte trodde att hon såg studerade han henne på ett sätt som fick hennes att rysa. Ett sätt som fick henne att tro att det fans något stort inom honom som aldrig kom över hans läppar. Det var som ett svart hål som sög henne till sig. Lockande, skrämmande.

Tiden innan klockslaget doftade hav blandat med lukten av nyhuggen ved och något odefinierbart, Jacks doft. Dofterna flöt samman med deras röster, vinden, vågorna samt ljudet av brinnande, pulserande känslor. Sanden var sträv under deras fötter. De älskade aldrig, rörde knappt vid varandra i rädsla att klyva luften den tjocka, dallrande luften. Han kysste hennes panna en första och sista gång. Intimare än något annat, tänkte hon och kände hans läppar som ett brännmärke.

De var på café några gånger, alltid samma, det med gulnad ruta, sockriga kringlor och en dov, mättad doft av pepparkaka. Där satt de också på klockslaget då när uret, det av metall någon finare antagligen, stannade eller kanske inte stannade alls.

Kvällen hade smugit sig på som olustig känsla med sitt sepiafärgade ljus. De hade druckit upp det bittra kaffet som nu svalnat och skulle väl snart ge sig av när något kom virvlade in i Magdalenas synfält. Ner för den slitna, grå gågatan kom en liten flicka. Full av liv och energi sprang hon mellan skyltfönstren med spetsklänningen virvlandes efter sig. Pekandes, tumlandes, sjungandes med de ljusa lockarna fastklibbade i pannan av ymnig, doftlös barnsvett. Flickan drog till sig Magdalenas blick. Ljuden från caféet kändes avlägsna. Allt annat kändes avlägset.

Plötsligt var flickan mycket nära. Magdalena studerade hennes ansikte som först var lugnt men sen fylldes av en mängd känslor när hon såg på Jack. Glädje, förvåning men med ett stänk av rädsla i ögonen. Flickan höjde armen, pekade på honom och skrek med en röst fylld av samma känslor Magdalena kunnat avläsa. Hon skrek ett enda ord, ett polskt ord men Magdalena förstod likväl. "Pappa". Ögonen som stirrade in genom caféfönstret var stora och gråblå. Vackra.

Hon vände sig om uppåt gågatan, sa ett nytt ord."Mamma". Det kunde bara inte betyda något annat. Och där kom hon, mamman. Så lång, så vacker, så underbar i en duvblå klänning av något tunt material som räckte henne till fotknölarna. Håret var ljust och långt, fladdrade ikapp med klänningen. En viss sorts grace omgav henne och fick det hela att likna en filmscen. När Magdalena såg kvinnan vandra nedför gatan föddes en vetskap i henne, lade sig som en bismak på tungan. Hon visste att hon visste något, men förstod inte riktigt vad. Kvinnan kom närmre och Magdalena upptäckte att hon var lite äldre än vad hon trott. Fina linjer och rynkor låg som ett landskap av erfarenhet över hennes ansikte.

Hon kom på sig själv med att stirra som en fisk, öppen mun, stora ögon och ruskade på sig. Slungades tillbaka till jorden, som så många gånger förr. Ljuden kändes skarpa och metalliska, hastigheten ogreppbar. Tankarna snurrade, hon kände sig yr. Vetskapen i henne växte och som svaret på en gåta stod det klart för henne vem kvinnan var. Det var den kvinna hon kommit hit för, även om hon inte vågat erkänna det för sig själv innan. Så vacker hon var! Blicken flackade runt, hamnade på uret, kanske av vanan hon lagt sig till med under veckan eller av någon annan anledning. Åttanollnoll. Bredvid sig hörde hon stilla, bitter gråt.

(en novell jag skickade in till Icakurirens novelltävling i förrgår)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar