når jag till slutet är jag ännu hos dig

[En bild jag tog på Öland en gång, en text jag skrev på min bilddagbok]

Vet du vad jag tror? Jag tror att världen är som ett jättestort "lustiga huset". Fullt av en massa olika speglar. I vissa ser du större ut än vad du är, i andra mindre. Vissa gör dig nästa osynlig och någon annan målar dig i onaturligt skarpa färger. I någon spegel är du vackrast i världen och i någon liten, grå och obetydlig. Det är inte konstigt att du blir förvirrad och tänker vem är jag egentligen? Vilka speglar ljuger och vilka är sanna? Jag har iallafall tänkt så. 

Och vet du vad jag tror, jag tror att alla världens speglar ljuger. Mer eller mindre gör dem det.

Men. Jag tror dock att det finns en spegel. En som inte gör dig vackrare, men heller inte fulare än vad du är. En som inte förstorar eller förminskar. En som visar ditt sanna jag. En som känner dig bättre än vad du känner dig själv. En som bestämde hur du skulle vara innan du föddes. En som älskar dig mer än du någonsin kan förstå. Jag tror att det är Gud. Och om inte han finns känns allt i denna världen ganska meningslöst.


[Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger vet du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, vad jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd. 

   Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp i himlen finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrådnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger : Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig blir natt, så är mörkret inte mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus. 

   Du skapade mig mina inälvor, du vävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för dina mäktiga under, förunderligt är allt du gör. Du kände mig allt igenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup. Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.

   Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald. Vill jag räkna dem är de fler än sandkornen, når jag till slutet är jag ännu hos dig.

Ps 139:1-18 ]