sand

Sand, bara sand. Det var så det började. Sand som kilats fast under naglarna och mellan tänderna, sand i mitt toviga, salta hår. Sand i mina ögon, sand i min hjärna.
   Sen vatten. Varmt, vått och salt. En våg som sköljde över vänstra armen gjorde den grå collegetröjan tung och våt och fick mig att rysa. Jag slog upp ögonen, grumliga av sand och saltvatten, mot den blå himlen. En blå nyans som såg urvattnad ut, blekt av solens förrädiska styrka. Vad jag skulle ömsom hata, ömsom älska denna sol. Tråna efter den de kalla morgontimmarna. Förbanna den när den brände sönder min hud och gjorde mig så matt, så orkeslös.
   En öde ö. De tre ord tog form i mitt huvud när jag vandrade omkring och sökte efter liv på äkta Robinson Cruisevis. Vi hade läst om det på svenskan, hur Daniel Defoe lurat halva världen att historien var sann och hur arga folk blivit när de upptäckt det. Ett skrattliknade ljud kom ur min strupe, åt Defoe, åt hela situationens absurditet. Egentligen borde jag känt en rad andra känslor. Rädsla, förvirring, förtvivlan. Kanske ett flyktigt sting av lättnad att slippa ifrån allt det där i världen, du vet, som man helst vill slippa ifrån.
   Hungern, törsten och den gassande solen trubbade av det mesta. Vatten! - var det enda jag kunde tänka. Jag fann några apelsiner i ett träd. De tillfredställde mig för stunden. Den skog som stranden gränsade till var torr och gles som om regn inte fallit på mycket länge. Frukten som trots allt gick att hitta var skrumpen och smakade nästan ingenting.
   Jag hade fantiserat om detta när jag var liten. Överleva i vildmarken. Göra upp egen eld, fiska, hitta bär, bygga koja. Spänningen en liten version av mig en gång känt över detta vaknade sakta till liv i mitt inre. Jag bestämde mig för att börja med elden. För vad gjorde man annars på öde öar än kämpade med att tända eld? Jag tog loss en nyckel från nyckelknippan som legat i den svarta handväska jag haft med mig och började karva upp flisor ur ett stycke trä. När jag hade en liten hög tog jag en annan nyckel och gned mot den första. Med värkande händer och ett nästan slocknat hopp såg jag små gnistor singla ner bland flisorna. Lukten av metall stack i näsan när jag torkade av svetten ur ansiktet.
   Den första natten på ön var också den längsta. Jag låg i fosterställning invid elden med hungern som ett värkande hål i magen. Aldrig förr hade jag ogillat människans omättliga behov så starkt. Natten gjorde alla ljud till rovdjur och infödingar. Jag skakade, sov ryckigt och ytligt.
   Solens första stålar kom som en suck av lättnad. Jag bestämde mig för att bygga någon slags koja. Längs stranden hittade jag ett klippblock. Det fick bli den bakre väggen. Sedan stack jag pinnar i marken som väggar och flätade ett tak med hjälp av palmblad och skosnörena från conversen. Kojan blev riktigt fin när den var klar och jag flyttade dit mina få tillhörigheter. Sen sov jag en stund, denna gång djupt och drömlöst, innan den ständiga jakten på något ätbart började igen.
   Något smög sig sakta på, en ensamhet som fyllde mig, eller snarare karvade ur allt hopp. Mobilbatteriet hade dött. Trots att det inte varit någon täckning hade den ändå känts som något slags hopp. Dessutom förlorade jag greppet om tiden samtidigt som skärmen svartnade. Verkligheten slog och träffade mig hårt. Detta var inte ett litet barns fantasi, detta var på riktigt. Brännande, smärtande, pulserande verkligt. Och det kanske skulle bli min död.
   Jag tvingade mig själv att ta mig samman, bad till min Gud om styrka och började bygga upp ett bål att sända ut röksignaler med. Det tog hela eftermiddagen men tillslut tornade sig röken upp mot himlen, som ett rop på hjälp.

(text jag skrivit till svenskan med Robinsson-tema. Tyckte egentligen temat var lite uttjatat men gjorde mitt bästa..)