man måste härma de som orkar, som fortsätter ändå

Två bilder på mig dagen så jag hade avskedsfest innan Götabro. Nu ska jag dit igen. Efter tre veckor av jobb, lathet, vänner, familj, stress och tristess i en salig röra. Det gick fort, men kändes långt på samma gång. Sådär som tid har en tendens att göra. I alla fall i mitt liv.

Jag ser bilder på klassen och saknar dem. Så ska bli kul att träffa alla igen. De som på en termin skapat sig en speciell plats i mitt hjärta. Ser fram emot lektionerna också. Mina lärare är så otroligt bra! Wow. Men som alltid vid skolstart är det blandat med vemod. Mindre än vanligt i år, för Götabro är ju världens bästa skola. Fast på samma gång behöver en skola vara ungefär världens bästa om man ska orka leva där tjugofyra timmar om dygnet. Inte få komma hem till trygga familjekramar om kvällarna.

Sen känns det lite extra sorgligt att åka eftersom min kära syster åker till Filippinerna om en vecka och blir borta i ett halvår!! Så kommer inte hinna träffa henne mer innan hon åker. Det har verkligen inte sjunkit in än, någonstans.