jag behöver din röst

Vi har i två veckor jobbat på förskolan Wawa Wasi. Barnen där är precis lika frustrerande och underbara som barn brukar. Lyssnar inte alls ena sekunden, men tittar nästa sekund djupt in i mina gröna ögon med sina bruna så jag inte kan vara arg något mer. Och när alla sover efter lunch, utslagna på sängarna inne i drömvärldar, då är de helt enkelt det finaste som finns.

Tjejen på sista bilden är dock inte från Wawa Wasi utan heter Perlita och kommer till handikappcentret några gånger i veckan för att få terapi. Hon älskar att sjunga med oss när vi är där och vill aldrig sluta.

I fredags och lördags har Stina varit sjuk igen. Feber och halsont och sånt, för sista gången den här resan minsann. Jag åkte med två kvinnor från församlingen till kyrkans utpost i Cruz Verde. Satt i en skakig mototaxi omgiven av mangoträd, vita fåglar, vatten, bergssiluetter och tänkte här, det är här man lär sig spanska. På gropiga vägar när man försöker förklara hur man sprang efter en rånare och att ens pappa lärt sig spela banjo själv. När det blir på riktigt, blir vardag och inte lektionen innan lunch på Heleneholms Gymnasium. 

Igår var vi lediga, vår första lediga måndag sedan vi bestämt att det är vår sabbat. Så som det står om i Bibeln, en dag för vila. Vi har även bestämt att det är en dag av internetförbud. Jag mår så bra av att slippa internet. Hinner saker som är viktigare, känner mig fri. Ändå sitter jag här idag igen vid datorn. Försöker hitta en bra inställning till det, att kunna ta vara på det positiva internet ger, men ändå inte låta det äta upp min tid och självbild. Inte det lättaste, men på något sätt måste det gå.

(Bild 3-6,13-14 är Stinas)