Rånarmorgon i Chulucanas

I morse blev jag rånad och min värld bytte perspektiv.

Jag och Stina gick vår vanliga väg mot dagiset, med raska steg djupt inne i något samtal. Plötsligt känner jag att någon håller i min väska, och rycker till. Det där klassiska väskrycket som oskyldiga tanter är med om. Jag blir chockad, arg, vänder mig om och säger till Stina han tog min väska!, och innan hon hinner märka vad som hänt springer jag efter honom. Gröna nike-skor mot Chulucanas-sand.

Det är morgon, det är ljust, det är folk omkring, han ser ganska liten och smal ut och jag tänker inte på att jag borde vara rädd. Jag vill skrika släpp min väska! men det är svårt att hitta ord och böja verb på främmande språk när man springer efter rånare i Chulucanas-sand.

Jag ber en man längs vägen om hjälp. Han säger något jag inte hör men verkar inte vilja hjälpa till, ingen gör minsta ansats till det. Och kanske är det det som är det läskigaste. Att man tror att man är trygg när det är ljust och finns folk, men så händer detta psykologiska fenomen som ibland kan få en att tappa tron på mänskligheten: alla står som paralyserade.

Jag hinner tänka mycket under vår korta springtur. Tänker igenom vad jag har i väskan: Börsen med våra soles, cirka 600 i svenska kronor eftersom vi nyss tagit ut nya. Nycklarna till vårt hus, min gamla Sony Eriksson som jag bara använder på resor. Spanskalexikon, penna. Jag inser att det inte är värt det. Och vad hjälper det att springa och springa om ingen tänker hjälpa mig?

När han svänger höger svänger jag vänster, upp mot Stina, som är så mycket mer chockad än jag. Har tänkt på misshandel och våldtäkt och sådant, som knappt flugit genom mitt huvud. Vi står med armarna om varandra, hon gråter, jag säger förlåt, förlåt att jag sprang när en man på motorcykel kör upp bredvid. Undrar vad som hänt, ringer polisen.

Så får vi åka polisbil en stund, vi och Chulucanas-poliserna. Men hittar honom inte, såklart. Skulle kännas oväntat om han bara satt där på en sten med väskan i famnen. Vi åker till polisstationen och jag får med flaxande armar och begränsade språkkunskaper försöka förklara hur han såg ut och vad som hänt.

Sen åker vi hem. Då kommer tårarna. Jag som nästan blivit rädd för mig själv, vem är jag som springer efter våldsmän och åker polisbil utan att det rör mig, liksom.

Allt gick ju bra i alla fall. Vi har fått ett nytt lås på huset och pengar är ju bara pengar. Det som betyder något är människor, och de har jag kvar.

Men jag har lärt mig mycket, att det kan hända mig, att jag måste vara försiktig. Inte rädd, men försiktig. Att det finns elakhet, men också väldigt mycket godhet. Poliser som säger men stackars er, så har ni lämnat er familj och åkt hit för att hjälpa vårt folk, de fattar helt enkelt inte, de tänker inte. Män på motorcyklar som stannar när de ser ledsna flickor på vägen. Vår handledare Mayra och hennes pojkvän Abraham som kommer förbi med chokladkaka bara för att kolla att allt är okej.

De berättade förresten att polisen visste vem han var, någon känd brottsling som rymt från fängelset! Och det som hänt hade tydligen blivit uppläst på radion hela dagen. Så nu är vi väl ännu mer kända i staden än vi redan var, plus kompisar med polisen.