jag vill leva för dagen och inte låta natten sluka mig igen

Jag sitter vid en sjö någonstans i Västergötland. Fortfarande ligger ett rödaktigt ljus över det kluckande vattnet. Myggen äter halvt upp mig, men kanske är det värt att vara här ändå. Kanske ångrar jag mig imorgon när det kliar överallt. Men man måste liksom leva för nuet. Det är det som spelar roll.

Bilden är den enda jag tog med mobilen under Frizon. Det var Jonathan Johansson och jag och Johanna stod nära scenen och var lyckliga. Jag blundade och blev sådär pinsamt berörd som man inte vill bli bland folk. När man bara vill bli blunda, ryckas med i musiken, sjunga texten.

Frizon var så bra! Som att dansa till tre varje natt och sen kanske ta en fika också. Sitta vid träborden på Café Sion och prata från hjärtat. Eller all lovsång, att få vara så nära han som skapat mig och känner alla mina vrår. Som att vakna varje morgon, ligga kvar en stund och hålla systers hand. Smaken av nacho-tallrik och trocadero. Tröttheten som uppstår efter för många nätter med för få sovtimmar i ett tält. Men ändå skratta vidare, kramas vidare, lovsjunga vidare.

Nu är det verkligen mörkt. Borde kanske gå in igen, till den röda stugan som vi hyr. Spela kort, dricka te och skratta åt mindre roliga saker sådär som vi brukar, min familj och jag.