du skulle älska att ströva i parken här intill, där över gränsen får man vara vem man vill

[Två Indienbilder som Lisa tagit]

Hej. Det är september nu. Senaste dagarna har varit sådär som sommardagar inte är. De har varit vardag, utan guldkant. Eller något som glimmar har väl alla dagar egentligen. Som det svala, höstdoftande luften, att höra Linas röst i telefonen eller små, mosiga barn på förskolan.

Men ändå.

En grå massa. En ledsenhet utan grund. Inget man kan bli tröstad för för man vet ju inte vad det är. Det bara känns lite trött, lite konstigt. Eller likgiltigt. Att knappt känna något och inte ens vet om man själv mår bra eller dåligt. Bara göra det man borde för att känna sig funktionell. Fylla tiden för att slippa tänka. Eller läsa Shantaram i timmar.

Men kanske måste det få vara så ibland. Kanske kan man se skönheten även i detta när man tvingat sig själv att skriva dagbok för att man behöver och sen dricker te med mycket honung i sin bästa roskopp. I ett stilla rum, jordglobslampan tänd, tangentbordsknatter, regnsmatter och den där septemberluften som strömmar in genom fönsterglipan.

Imorgon åker jag som ledare på ett ungdomsläger med kyrkan. Lovsjunger, leker, kramas och är.
Blir fint.