sirens and silence

Alltså, idag har varit en så fin dag ! Var ledig igen så sov ganska länge och fortsatte sen med uppgiften jag ska lämna in på bildbehandlingskursen. Efter lunch åkte jag in till Lund för att träffa Rebecka. Vi satt på hennes säng och pratade om att åldras, välja utbildning och annat intressant och gick sen till cellgruppen tillsammans. Där var det gott fika och fina människor, som det brukar.

Jag lever för de fina ögonblicken den här hösten. När inte alls känns riktigt bra och frid rakt igenom får jag leva för det som gör mig glad. Dagisbarnen, höstluften och höstfärgerna som slår mig starkare än någonsin, träffa vänner, äta god mat, lyssna på musik på bussen, läsa Bibeln. Förstår ni? Känner ni också så att ibland är livet i balans, man har frid, är oslagbar och det krävs bra mycket motgång för att man verkligen ska bli ledsen. Man kan känna att okej jag har mensvärk, missade bussen och någon mer valfri irriterande grej, men livet i grunden är ändå bra. Det är bästa känslan. Så var det hela tiden i Indien. Nu är grunden inte lika stadig. Minsta svajning kan få mig att känna mig övergiven, tom, vilja gråta, samtidigt som jag i nästa stund mår riktigt bra. Men man lär sig ju något av allt, och kanske extra mycket av de perioder när man är lite trasig och vilsen.