bara så länge det finns stjärnor över oss, bara så länge våra hjärtan klarar av att slå

Bilder från en av de sista jullovsdagarna när jag och familjen åkte för att gå en skogspromenad. Pappa bar med sin största kikare för det fanns ett fågeltorn där och sen kändes det som på den gamla goda tiden när han hade ställt in siktet på några fåglar, lät mig kolla och sa så fina de är, de där med svart fågeldräkt och alldeles gult näbb med typisk pappa-böjning på näbb. Jag hade visst rufsigt hår och ledsen blick visade det sig när jag fotat mig. Men egentligen var jag glad vad jag minns.

Nu är jag tillbaka i Göteborg igen. Sitter i sängen med nyduschat hår, pyjamas och raggsockar. Jag har fått jobb som dansinstruktör på ett ställe som heter funky kidz och det har varit utbildning hela helgen. Vi har dansat som krokodiler, ormar och skattsökare, övat på att hälsa på föräldrar och lärt oss om ledarskap och hur man trollbinder barn. Roligt och inspirerande, men är trött nu efter tre heldagar så känns inte riktigt som om jag haft helg trots allt.

Annars känns det bra att vara här. Men lite tungt i magen av att behöva lämna världens tryggaste plats. Efter tre veckor hade jag liksom vant mig igen vid att ha familj, barndomsvänner och fulla kylskåp omkring mig. Men jag vill ju inte bo där på heltid egentligen. Jag vill vara här, det blir bra. Även om det är svårt att förklara det för skavande magar ibland.